Till: Statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström

De sammandrabbningar som har ägt rum i Nagorno-Karabach sen lördag morgon är de värsta sedan eldupphöravtalet 1994. Hittills har över 30 personer, både militärer och civila, däribland en tolvårig armenisk pojke, mist livet. Azerbajdzjan har meddelat att man har av ”välvilja och sin kärlek för fred” utropat ensidigt eldupphör samtidigt som Karabachs armé avfärdar detta som osanning då stridigheterna rasar vid flera platser vid fronten.

Den azeriska ambassadören i Ryssland har medgett i en intervju med Tv-kanalen Novotsnik att det var den azeriska sidan som påbörjade offensiven. ”President Ilham Alijev har i sina uttalanden påpekat att Azerbajdzjan strävar efter en fredlig lösning för Karabach-konflikten, men utsluter inte militär makt för att befria sitt ockuperade territorium.” Nu har man tydligen tagit till våld för att man inser att en fredlig lösning innebär nog förlusten av Karabach.

Denna desperata handling skedde endast en dag efter att Alijev träffade USA:s utrikesminister John Kerry där denne efterlyste en ”slutgiltig fredlig lösning på konflikten”. Detta skulle i praktiken innebära förvekligandet av de så-kallade Madrid principerna som har förhandlats fram av OSSE Minskgruppen där USA, Ryssland och Frankrike är ordförandeländer och Sverige är medlem i. Madridprinciperna innebär i korthet att Karabachs omkringliggande regioner, med undantag för Latchin- och Kelbadjar-korridoren som förbinder Karabach med Armenien, evakueras av armeniska trupper; fredsbevarande styrkor sätts in; invånarna tillåts återvända och Karabachs framtida slutgiltiga status avgörs i en lokal folkomröstning. Det är denna sista punkt som Baku vägrar acceptera, utan insisterar att området ska ovillkorligen återföras till azeriskt suzeränitet. Just därför är helgens azeriska attack inte enbart ett anfall mot armenierna utan mot Minskgruppen och all dess arbete, vilket är föga förvånande med tanke på hur Baku har anklagat Minskgruppen för partiskhet.

Vad som har sagts i Washington är inte känt, men det är nog inte svårt att gissa att amerikanska administrationens besked var föll knappast i Alijevs smak. Hans ökade aktoritära styre har inneburit att man numera pratar öppet om ”diktaturen i Baku” och både EU och USA har uttallat oro för den ökade bristen på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan. Det har gått så långt att Europaparlamentet har röstat genom resolutioner för att begränsa ekonomiskt stöd samt belägga vissa azeriska individer med reseförbud som svar på dessa brister (resolution 10-09-2015). Farm tills nu har EU blundat för Alijevs auktoritära styre till förmån för azerisk olja och naturgas som alternativ till Ryssland som sitt energiförsörjarare. Men nu har det helt enkelt gått för långt. Alijevregimens korrupta förtryckarregim har inte lämnat rum för försköning.

Vi har länge påtalat hur omvärldens tystnad kostat människoliv vid Karabachs frontlinje, en konflikt som oförtjänt kallats för en ”frusen konflikt”. Nu är den knappast frusen längre. Azerbajdzjan har länge ägnat sig åt massivt vapenköp och upprustning för sina olje- och gasinkomster samtidigt som man har knappast dolt sina avsikter om vad dessa inköp ska resultera i och förakt för armenierna. Den som tror sig att Karabachs 130 000 armenier har någon framtid inom Azerbajdzjans gränser under Alijevs styre måste nog tänka om riktigt noga.

Helgens azeriska attacker var knappast överraskande eller förvånande. De var helt förväntade och det var endast en tidsfråga om när Baku skulle testa en sådan massiv attack. Den senaste tidens massdemonstrationer i Azerbajdzjan efter oljeprisets fall antydde också att regimen kan tänka sig en offensiv för att avleda kritiken på hemmaplan så väl som från utlandet. Vi har vid flera tillfällen påtalat detta och helgens attacker var ett tänkbart scenario som nämndes bland andra i vår publikation ”Konflikten över Nagorno-Karabach” som publicerades 2012 (finns även på www.karabach.se). Man varnade att Baku nog har insett att Karabach är förlorat och frågan nu är snarare om prestige och en lösning som skulle innebära att Azerbajdzjan går ut ur konflikten med huvudet högt. Ett förnyat och utdraget krig skulle definitivt inte vara en önskevärd lösning med tanke på att azeriska ledare med privata intressen inom oljebranschen inte skulle riskera ett fullskaligt krig som skulle skada oljeinkomsterna. Dessa oljebaroner skulle ändå föredra en koncentrerad attack för att återta ett symboliskt territorium hur litet det än må vara för just prestigens skull. Däremot skulle en förlust för den armeniska sidan kunna medföra ödesdigra konsekvenser som undermineringen av nuvarande ställning och politisk instabilitet på hemmaplan, varpå svaret kan bli ett betydligt massivare motangrepp som i sin tur kan eskalera kriget i en uppåtstigande spiral med förödande resultat.

Kriget 1988-1994 fördes med jaktgevär och konfiskerade polisvapen samt utdaterade sovjetiska vapen. Ett krig idag i en av världens mest militariserade regioner skulle ha katastrofala konsekvenser, för att inte nämna hur detta skulle utöka det krig som redan rasar i Mellanöstern samt en ytterst bräcklig östra Turkiet.

Vi vill härmed starkt uppmana Sveriges regering, som EU-land samt medlem i OSSE Minskgruppen, att agera aktivt för att tvinga fram parterna till förhandlingsbordet och en skyndsam tillämpning av Madridprinciperna för en fredlig slutgiltig lösning på konflikten. Hittills har över 30 000 människor förlorat sina liv i denna konflikt. Ett nytt krig skulle utan tvekan kosta åtskilliga nya liv. Det är dags att man ingriper i förebyggande syfte istället för att ännu en gång vara efterklok på bekostnad av oskyldiga människors liv, oavsett om de är armenier eller azerier.

Armeniska riksförbundet i Sverige